Spagettiarmar, men lätt värt det!



Alltså jag förstår inte alls hur jag tänker ibland :S Jag åker in till stan efter jobbet för att köpa min Tv, 32 tum är inte så stort det finns ju liksom 40, 56 och typ 60 tum och DET är stort, tänker jag. Jag går in på Siba på Kungsgatan och visar bilden på Tvn och säger att jag vill köpa den. Expediten skickar ner mig med ett papper till undervåningen och jag lämnar fram den. Det här går ju super tänker jag, var ganska orolig att den skulle vara slutsåld...

Jag betalar och sen kommer Robin (han hette tydligen det, väldigt trevlig kille..) fram och frågar: är det här din? Jag kollar på lådan, kollar på honom, kollar på kassörskan, kollar på min tidningsannons, drar ett djupt andetag och tittar på Robin igen: Eeeeh, aa, jag tror det. 32 TUM ÄR JU FÖR FAN GIGANTISKT. JAG VISSTE INTE VAD JAG SKULLE GÖRA. Robin och kassörskan skrattade lite och frågade om jag skulle åka kommunalt. De verkade tycka att jag var ganska så dum. Det tyckte jag också. Så det  var bara att börja släpa, plus att jag hade två andra påsar och min väska.

Det gick ju sådär, min rygg mår inte bra nu, och armarna skakar fortfarande, trots att jag tog taxi från mörby och hem, thank god att jag gjorde det föresten, började ju spöregna precis efter att jag kommit innanför dörren!

Men nu står den här, min underbara vackra Tv. Orkar inte packa upp den, känns bara dumt när den måste packas ner på söndag igen, men på söndag så ska snyggingen få glänsa ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0