bixbite

När jag fick min diagnos om ryggen, att det inte går att göra något åt det, att min rygg kommer bli värre och värre och att när jag är runt 30 så kommer jag ha extremt krökt rygg. Jag började gråta. Kände att allt var över, vem vill ha ett jävla missfoster i sitt liv?! Och sen dess har jag nog gett upp. Jag har accepterat att det är så det ska bli och inte alls gett min rygg en chans, för visst fan sker mirakel!

Jag har tänkt men inte gjort något ganska länge nu, och det började väl när jag var i Asien... Att jag skulle dra mig tillbaka från mitt jobb som påverkar min rygg extremt negativt. Men samtidigt som chanserna att utvecklas och få en karriär där är väldigt stor och hur många blir Vice Restaurangchefer när de är 18 år. För drygt en månad sen, efter många dagars festande och sedan en hel vecka med alkohol och dålig mat på peace and love kände jag att det är nu eller aldrig. Inte konstigt att ryggen kommer vara förstörd om tio år om jag lever såhär. Så jag sa till min chef att jag inte kan fortsätta såhär, att jag antingen måste sluta helt (efter tre år på det stället) eller att jag måste gå ner på halvtid så att jag kan träna upp min rygg och förhoppningsvis hjälpa den att bli starkare och hålla längre än någon läkare tror. Och nu är det ordnat. Jag ska gå ner på halvtid från och med 1 Septemper och då ska jag hitta träningsformer som jag trivs med.

Och blir det bättre i framtiden så kommer jag bli så jävla glad, och blir det inte det så vet jag att jag gjorde allt, att jag kämpade. Och jag vet att jag alltid har människor i min omgivning som jag älskar och som älskar mig. Och det är det som betyder något. Det är det som är livet. ♥