Tänd ett ljus
Idag har varit en ledsam dag, mycket tankar och många djupa samtal.. Fick reda på att en person som är väldigt nära vän med mina vänner har gått bort... Rättvisa existerar inte här, det kommer den aldrig att göra. Jag tänder ett ljus för Ralle, för alla hans nära och kära som går igenom en enorm smärta och sorg och för alla andra som någon gång gått igenom eller kommer att gå igenom samma sak. Ingen människa är odödlig, men alla lämnar vi avtryck, minnen som lever vidare från den dagen vi tar vårt sista andetag. Vila i Frid.
Favvo Freddie
Kunde inte sova inatt ju, suger. Igår jobbade jag min sista dag med Fredrik. Och nu när jag verkligen insett det så känns det bajs. Vet ni vad? Trots att han kommer att hata mig för att jag skriver såhär så måste jag säga att jag kommer sakna honom SÅ JÄVLA MKT. Vi fick anställning på CGs pizza samtidigt och har jobbat för företaget sen dess. I början var jag rädd för honom, en självsäker, överlägsen, schteekig danderyds kille tänkte jag. Vi jobbade tillsammans rätt sällan i början. Tiden gick och vi var jobbpoolare, hängde på jobbet och på persobnalfesterna, jag hade ingen aning om hur han levde sitt liv, men jag insåg efter ett tag att han inte var i närheten av den personen jag trott att han var. Vi började festa ihop lite då och då. En kväll hade vi en spontan afterwork hemma hos Freddie och Martin då vi hade en massa dricka, krökade från nio till sju på morgonen och hade helt sjukt kul.
Sen åkte jag till Asien, var borta ett tag och kom tillbaka till min heltid på CGs, då hade Fredrik blivit restaurangchef och vi jobbade tillsammans varje dag. Jag har väldigt svårt att slappna av med människor, jag är osäker och litar inte på folk. I början var jag nog rätt blyg, men ju mer vi jobbade tillsammans ju mer bekväm kände jag mig i hans sällskap. Någonstans efter det blev vi vänner, jag kan prata med honom om allt, jag känner mig trygg och jag litar på honom. Han får mig att skratta och får mig att se på livet ur andra perspektiv. Jag tror att han är den personen som har lärt mig mest under hela mitt liv. Jag tror att det var i höstas vi blev riktigt bra vänner. Martin (bror till F) började jobba mer och vi alla umgicks mycket, ett tag nästan bodde jag hos bröderna, kändes skönt och tryggt att bo hos en hel familj... I nästan fyra år har vi jobbat tillsammans Freddan, du vet alla mina brister och låter mig höra om dem hela tiden, men det är lugnt, det är sån du är. Det kommer att kännas tomt och konstigt att inte gå till jobbet (mitt andra hem) och mötas av dig eller Martin (fast Martin och jag jobbar fortfarande tillsammans en vecka till), era konstiga påhitt och era mindre fina överraskningar. Jag kommer att sakna dina galna historier men mest av allt kommer jag att sakna känslan av total trygghet.
Nu drar du iväg på din resa, och när du kommer hem jobbar jag inte kvar, och jag veeeet att du kommer sakna mig lite lite lite också. Du är den store bror jag aldrig haft, och jag erkänner iaf att jag kommer sakna dig fett...
Energiboost, ja tack!
Hemma efter en förmiddag på jobbet. Jag är så extremt trött idag, helt tom på energi. Jag och Freddie har pratat om artificiellt medvetande och kommit in på tankar som får mig att rysa av obehag. Jag gillar inte att se på livet ur ett filosofiskt perspektiv, för det blir bara en massa tankar utan några egentliga svar. Jag behöver svar, därför slutar det med att jag mår dåligt för att jag börjar grubbla för mycket och inte kommer fram till något.
Nu har jag krupit ner i sängen och ska planera vad jag ska göra och vart jag ska befinna mig den 21a December 2012, just in case liksom...
Changes
Jag känner mig så förvirrad och så otroligt rädd. Jag avskyr att tänka på framtiden men ibland måste man ligga steget före. Jag har hoppats och trott och önskat att allt som har med min rygg att göra ska lösa sig på något underbart sätt, men det har bara blivit värre. Så därför måste jag välja en helt annan väg i livet, vilken vet jag inte, jag får väl testa mig fram helt enkelt... Det gör ärligt talat ont i mig när jag tänker på att jag inte kan fortsätta på mitt jobb, det betyder så mycket för mig och har varit en så stor del av mitt liv under så många år. Jag är glad när jag ska gå till jobbet för jag vet att jag kommer att ha kul där, det spelar ingen roll hur kasst humör jag är på eller hur trött jag är, jag vet att jag kommer att skratta under arbetspasset. Det tar emot att veta vad jag kommer att lämna, speciellt när jag inte har en aning om vad som komma skall. Jag går omkring med en jävla sten i magen och jag trodde nog att det skulle kännas lättare när jag talade om det för Fredrik och Martin, men nu känns det istället ännu värre, nu är det verklighet och inte bara tankar. Självklart slutar jag inte imorgon, jag stannar kvar där ett tag till, men tiden går snabbt, jag har mycket att tänka på, mycket att göra, och jag vet inte ens vart jag ska börja...
Jag tänkte fråga er vänner och främlingar om det är någon som har en idé på något jag kan göra för ryggen. Jag är öppen för förslag. Ett experiment, träningsmetod, bra behandling, läkare, etc. Jag skulle mer än gärna vara försökskanin i något som skulle kunna hjälpa mig att komma en bit på vägen, jag är villig att lägga ner tid och energi och pengar om så krävs. Jag är fast besluten om att inte ge upp, jag ska klara det här och en vacker dag kanske jag kan få jobba med det jag verkligen älskar, få kasta mig in i restaurangbranschen med nya friska tag... Om ni kan tänka på något så maila mig [email protected].
Nu blir det solsidan och sen sängen.
inget slår våra P-fester
My person
You are my best friend, my person, my everything
Nu lyfter planet och du åker iväg till våra drömmars land.
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat sitta bredvid
dig på planet påväg mot ännu ett äventyr. Men den här gången är
det inte du och jag mot världen, den här gången är du påväg och jag är
kvar här. Det är rätt självklart egentligen, du har alltid varit den som gjort saker,
den som tagit initiativen. Det här är DIN resa, och det här är precis vad du behöver.
Vi har alltid gjort allting tillsammans, och jag delar mina bästa minnen med dig min vän,
men nu är vi vid ett vägskäl, och vi har alltid varit olika varandra, så det är väl rätt självklart
att vi väljer vår egen väg, det som känns bäst för oss själva. Man kan inte vandra hand
i hand hela livet, men man kan vandra sida vid sida. Du valde en omväg, till andra
sidan jorden men när du bestämmer dig för att komma tillbaka, hoppas
jag att det inte är försent, att våra vägar korsas igen, att vi kan
vandra en bit på vägen tillsammans. Hjälpa varandra, prata,
skratta, gråta, kämpa, ta beslut och leva livet, vissa
band är starkare än andra. Jag älskar dig,
jag hoppas att din resa blir underbar.
Jag kommer att sakna dig.
...Superhuman...
Hur kan jag vara så jävla dum
Vänskap
"People come into your life for a reason, a season, or a lifetime. When you figure out which one it is, you will know what to do for each person."
Hittade det här citatet på en blogg. Personen har skrivit om en vänskapsrelation som tog slut...Ett väldigt vanligt dilemma som vi alla har vi varit med om, alla vet hur det känns. Man frågar sig varför, vems fel det och man tänker tillbaka på hur allt brukade vara... Men människor förändras och utvecklas på olika sätt, skaffar olika intressen, börjar jobba, börjar plugga och hittar nya vänner med ett liv som passar bättre ihop med ens eget. Jag vet inte vilka vänner jag kommer ha kvar när jag blir gammal, om jag ens blir gammal... Så mycket kan hända, en konflikt med fel ordval kan få människor som varit umgåtts nonstop och haft otroligt kul ihop, att aldrig mer prata med varandra. Vad som än händer så tror jag inte att det är någon vänskap jag ångrar, jag tror att alla har gett/ger mig något positivt. Man lär sig något av varje relation och jag har blivit den jag är idag tack vare mina vänner, och nu är jag påväg framåt, och det har jag också mina vänner att tacka för. Ni betydde/betyder/kommer att betyda allt för mig. Tack för att ni fanns/finns/kommer att finnas ;p
Lite bilder på några av mina vänner, är man inte med på någon bild betyder det självklart inte att du inte är min vän, tog bara några bilder.
Every fucking night.
Alltså ibland blir hela mitt huvud bara så fucked up. Det enda som hjälper är musik eller träning. Idag blev det musik. Jag känner dock för att köra världens jävla boxningspass just nu, varför all denna ilska? Tror det beror på alldeles för lite sömn. Om ni inte har förstått det så drömmer jag minst en mardröm per natt. Jag är trött på att vakna med bultande hjärta och gråten i halsen, jag är trött på att behöva tända lampan för att känna mig trygg igen och framför allt är jag trött på att varje gång jag lyckas somna om efter en mardröm, hamna precis där jag slutade och drömma vidare på samma hemska dröm tills jag vaknar igen. En rätt så ond cykel.. Usch!
Något bra är iaf min detox, jag klarade dagen och drack 2,5 liter vatten ;) Nu ska jag sova, börjar alldeles för tidigt imorgon. SNÄLLA GUD ELLER NÅGON, VEM SOM HELST, LÅT MIG FÅ EN NATT FRI FRÅN MARDRÖMMAR.
Day One: Ten things you want to do before you die
1. Besöka minst ett land i varje världsdel
2. Simma med delfiner
3. Hoppa fallskärm utan att svimma
4. Rädda någons liv
5. Känna på hur det känns att vara tyngdlös
6. Hälsa på min släkt i Mocambique och lära känna dem
7. Leva utan gränser; göra vad jag vill, när jag vill och utan att bry mig om vad andra tycker
8. Vara ekonomiskt oberoende (iaf för en dag)
9. Ha en idé, planera allt och sedan fullfölja den utan någons hjälp
10. Älska en person villkorslöst och bli älskad tillbaka på samma sätt
We were fools to make war
Underbara familj alltså. Älskar er.
Pratade, skrattade åt mat, drack te och busade med voven. Perfekt avslut på en ganska lugn men trevlig helg. Nu ska jag tända en massa levande ljus, lägga mig på spikmattan och sen läsa en bok som heter Hemligheten. Är en psykologisk bok som handlar om relationer, hur relationerna till sina föräldrar som barn påverkar ens relationer som vuxen, typiska beteenden och hur man kan ändra sig. Boken tar upp osäkerheten i sig själv med andra människor, hur man hela tiden kämpar för att bevisa något för andra (i grund och botten menar författaren att man hela tiden som barn kämpat för att få uppmärksamhet av någon förälder men aldrig fått det, och som vuxen fortsätter man att sträva efter någon sorts uppmärksamhet även om det inte längre är förälderns)... Har inte ens kommit halvvägs men det är helt otroligt, för den beskriver olika uppväxter och sen får man se hur personerna ställer sig till olika situationer i sitt vuxna liv och jag är helt chockad över att mönstret är så likt mitt eget. Det är som att jag äntligen får svar på varför jag är som jag är...
Vi hörs imorgon ;p
Sommar, värme och lycka
Jag vill ha sommar, jag vill ta långa promenader sent på kvällarna utan jacka och gå förbi en sjö och bara hoppa i. Jag vill åka på festival och jag vill gå på gröna lund, jag vill sitta på en uteservering med en kall cider i handen och jag vill sitta på kajen vid gamla stan och äta glass och snacka skit. Mest av allt vill jag ligga på en strand någonstans i Thailand, åh vad jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden ett år och att det snart var dags att packa väskan och dra till paradiset för obestämd tid... Jag saknar det, så det gör ont i hjärtat.
Sthlms skärgård
På en öde ö i Thailand..
Mamma
Du är det bästa jag har. Du är den enda som älskar mig för precis den jag är, med alla mina fel och brister. Du har alltid accepterat mig och varje gång jag varit nära att ge upp har du tagit mig i din famn och viskat att jag aldrig kan göra mer än mitt bästa, och att det alltid är tillräckligt. Jag förstår inte att du har stått ut! När jag hade min tonårsrevolt och förpestade varenda människas tillvaro fanns du där vid min sida trots att jag spottade ut elaka kommentarer och sa att jag hatade dig. Jag måste erkänna att jag ljög ganska ordentligt då. Jag har aldrig hatat dig, älskar dig lite mindre vissa stunder möjligtvis, eller intalat mig själv att jag älskat dig mindre för det tror jag inte att jag kan. Jag kommer alltid att ha dig som min förebild, jag kommer alltid att värdesätta ditt liv framför mitt eget och jag kommer alltid att älska dig mest i världen. I mina ögon är du perfekt, och jag är så glad att en del av dig alltid kommer finnas i mig.
Framtiden..
Idag på jobbet kom vi in på ämnen som kan sammanfattas i ett ord, framtiden. Usch, det är verkligen något som får mig att må dåligt... För det första så har jag ingen som helst lust att bli mycket äldre än vad jag är just nu. Jag tycker verkligen det här är en perfekt ålder, man är inte barn, inte tonåring men ändå inte vuxen. För det andra så känns framtiden så avlägsen men när jag tänker efter så inser jag att för varje dag som går, går tiden snabbare och snabbare och jag vill INTE vakna upp en dag när jag är runt 40 år och känna att jag levt halva mitt liv utan att riktigt känna att jag levt det fullt ut. Och det sista och mest frustrerande med framtiden är att jag inte vet alls vad jag vill göra med mitt liv. Ska jag plugga, i så fall var och vad? Ska jag resa, när och vart? Ska jag skaffa familj, med vem och när är det bäst att göra det? Så många frågor, och inte ett enda svar. Här är i alla fall några saker jag vet att jag verkligen vill göra innan jag dör:
1. Förändra någons liv till det bättre
2. Resa och se världen ur ett annat perspektiv
3. Vara lycklig och nöjd med mig själv för den jag är
4. Bli riktigt riktigt bra på något
5. Ha barn; biologiska eller adoptera
Jag vill kunna bocka av min lista och känna att jag uppnådde min mening med mitt liv och att just jag föddes av en anledning, med ett syfte.
The bitch is back!
Hey people! Imorse vaknade jag upp av mig själv och kände mig för första gången på länge helt utvilad. Jag gick upp, satte mig vid datorn, loggade in på spotify och satte på lite Bruce Springsteen... Kollade runt lite på facebook och från ingenstans kom en känsla, ett sug efter att blogga igen. Så här sitter jag nu, ensam i min lägenhet och skriver några ord om inget speciellt egentligen, men det känns bra ändå. Jag vet inte om det bara är idag jag känner såhär, det får vi väl se. Jag är i alla fall glad över att brinna för något igen...
Skriver kort om varför jag slutade blogga för exakt en vecka sen:
De två senaste månaderna har en känsla av ensamhet och osäkerhet successivt växt fram i mina tankar och lagt sig som en klump i bröstet. Klumpen har legat där och blivit större och större och jag tror att den exploderade förra veckan. Allt brast och jag var så nere att jag blev rädd för mig själv, rädd för att tappa kontrollen, rädd för att alla mina tankar skulle bli till handlingar... Jag har inte känt en sådan uppgivenhet till allt på så många år så jag kände att jag måste göra en livsförändring direkt för att inte gå ner mig helt i deppträsket. Jag tror att psykologen hjälper mycket, vad som hjälper ännu mer är att så många av mina vänner faktiskt accepterar att jag inte orkar boka in fika, shopping, filmkväll etc på schemat, känner jag för att göra något, så gör jag något och annars får det vara. Att inte planera mitt liv in i minsta detalj är något Fredrik och Martin har tjatat om, och jag tror att det är först nu när jag testat på lite hur det är, som jag insett att det faktiskt minskar tyngden av stressen jag alltid släpar runt på. Jag är långt ifrån att leva fullt ut på det sättet de lever, men för mig tror jag det räcker med att komma halvvägs. Mer behövs inte för att jag ska minska all stress och kunna njuta av livet utan att alltid tänka på konsekvenserna av det jag gör.
We need lies to make it through the day
Meningen med min blogg är att jag ska skriva av mig. Men allt kan inte skrivas ner, och just nu är jag tom på ord, tom på allt, så det finns inte mycket att skriva om... Därför försvinner jag härifrån ett tag, kan vara några dagar, en vecka, en månad, ett år. Jag vet inte alls när känslan försvinner. Det är jätte kul att det är så många som har klickat sig hit varje dag, och följt mitt liv, ni lär ju hitta något annat att fördriva tiden med nu, ta hand om er ;) /E
Lite tid för mig själv..
Vet inte vad det är med mig, mår inte alls så bra. Känner att jag har en massa krav på mig hela tiden, och alla blir bara arga och besvikna när jag inte orkar eller har tid att träffas. Jag vet att jag inte umgås med alla mina vänner regelbundet och lika mycket. Men när jag hela tiden får höra att jag aldrig har tid och att jag prioriterar fel, då prioriterar jag inte precis dom som alltid klagar. Jag är ledsen att det är som det är. Men som sagt så ska jag tänka på mig själv nu. Jag måste komma ur min onda cirkel. Och för att göra det så fokuserar jag på träning, prat och kravlösa relationer. Ha tålamod, ni vet att ni betyder allt för mig.
Monday morning
Godmorgon. Inatt drömde jag världens mardröm. Jag drömde att jag fick cancer och att jag hade en månad kvar att leva. Jag gjorde en massa roliga saker med mina vänner och min familj, men när jag skulle dö fråga någon om jag kände att jag levt mitt liv fullt ut. Och då brast allt och jag bara: Nej, jag har aldrig känt att jag lever helt, jag håller alltid tillbaka, jag lever alltid för att göra andra glada, jag har aldrig mått bra med mig själv, jag har aldrig känt mig älskad, jag har aldrig varit helt lycklig. Och sen dog jag, och då vaknade jag av min egen gråt. Kudden var helt dränkt i tårar. Så tänkte jag hur jag skulle svarat om det var på riktigt. Och det var nog exakt så. Så nu ska det bli ändring på det, nu ska jag leva till 100% för min egen skull.. Och bara göra det jag själv vill göra.
Har gjort en skål gröt till frulle, och en macka. Snart jobb :) puss
And before you, I had nowhere to run to
Vi är rakt av helan och halvan. Varandras motsatser men på något sätt passar vi ihop som två pusselbitar. Vi vet vad den andra tänker bara genom en blick. Det är som om vi har någon telepatisk förmåga, som om våra hjärnor är synkroniserade med varandra. Om jag är ledsen vet du exakt hur du ska få mig glad, om jag är arg får du mig att skratta på två sekunder och om jag är vilsen och förvirrad ger du mig kartan och kompassen och får mig att känna mig lugn igen. Det bästa av allt med vår vänskap är att vi kan säga exakt vad vi tycker och tänker om varandra, om människorna runt omkring oss, om ett nytt klädesplagg, om favoritbandet eller om en politisk åsikt... Och oavsett om vi tycker helt olika så är det ok, för vi accepterar varandra för precis dem vi verkligen är. Du är det finaste jag har, den trognaste och pålitligaste, min andra halva, min bästa vän.
Do you remember all of the times we had?
åååh nostalgi. jag fick helt plötsligt ett stort sug efter att börja skolan igen. inte börja från noll
precis men typ sista året på gymnasiet i repris.. minus projektarbetet och andra jävligt jobbiga
uppgifter. Vi hade så kul, vi bara levde ;p
precis men typ sista året på gymnasiet i repris.. minus projektarbetet och andra jävligt jobbiga
uppgifter. Vi hade så kul, vi bara levde ;p
Man blir aldrig för gammal för Halloween!
Jag älskar maskerader och tar alltid temat väldigt seriöst. Jag blir riktigt irriterad på dom som inte kommer utklädda alls och tror att det är det som är moget och kollar ner på alla som klätt ut sig.
Halloween närmar sig och speciellt för mig och mina vänner. Vi har nämligen pratat om att ha vår årliga Halloween middag redan nu på fredag för att Helene åker bort i två veckor efter det... Vi brukar koka svart pasta, ha röd tomatsås och äta prinskorvar med mandlar i så att det ser ut som avskurna fingrar. Är det bara jag som fortfarande tycker sånt är sjukt kul?! Jag tror seriöst aldrig att jag kommer växa upp...
Vem är på att gå bus eller godis?!?! ;)
