bixbite

Jag känner mig så förvirrad och så otroligt rädd. Jag avskyr att tänka på framtiden men ibland måste man ligga steget före. Jag har hoppats och trott och önskat att allt som har med min rygg att göra ska lösa sig på något underbart sätt, men det har bara blivit värre. Så därför måste jag välja en helt annan väg i livet, vilken vet jag inte, jag får väl testa mig fram helt enkelt... Det gör ärligt talat ont i mig när jag tänker på att jag inte kan fortsätta på mitt jobb, det betyder så mycket för mig och har varit en så stor del av mitt liv under så många år. Jag är glad när jag ska gå till jobbet för jag vet att jag kommer att ha kul där, det spelar ingen roll hur kasst humör jag är på eller hur trött jag är, jag vet att jag kommer att skratta under arbetspasset. Det tar emot att veta vad jag kommer att lämna, speciellt när jag inte har en aning om vad som komma skall. Jag går omkring med en jävla sten i magen och jag trodde nog att det skulle kännas lättare när jag talade om det för Fredrik och Martin, men nu känns det istället ännu värre, nu är det verklighet och inte bara tankar. Självklart slutar jag inte imorgon, jag stannar kvar där ett tag till, men tiden går snabbt, jag har mycket att tänka på, mycket att göra, och jag vet inte ens vart jag ska börja...